Hej på er,

 

Jag skriver inte så ofta personliga inlägg längre då jag försöker hålla den här bloggen hyffsat professionell men nu kommer det ett ändå. Som ni har märkt har jag varit ännu mer frånvarande än vanligtvis, det beror på att jag och min sambo som varit tillsammans i 3,5 år inte längre är tillsammans. Detta beror på många olika faktorer men ingen av dom är för att vi inte älskar varandra. För det gör vi. Jag älskar otroligt mycket. Men ibland räcker inte det. Ibland fattas det ändå något. Jag har haft ett extremt tufft år som många av er vet, jag har gått i behandling för PTSD och den tiden var verkligen en utmaning. Jag tänkte inte särskilt mycket på att det året kunde komma att vara en utmaning även för min relation. Såklart visste jag om att det var tufft även för min partner men jag tänkte att när vi väl kom ur skiten och vi hade överlevt så skulle allt vara bra. Men tydligen så tappade vi bort varandra i stormen. Jag kan knappt skriva om det utan att det hugger i mitt hjärta. Den här mannen var ju mannen jag skulle gifta mig med, skaffa villa och barn med. Det finns fortfarande ingen annan jag kan se mig själv göra det här med. Jag har alltid satt honom på en pedestal, för att jag aldrig träffat någon som varit så otroligt bra. 

 

Det gör extremt ont när man vaknar och inser att man känner sig instängd. Inte pga honom utan pga mig själv. Jag fick plötsligt en panik som sa att jag inte är redo för allt det som samhället stoppar in i våra huvuden. Om att det är dags att börja tänka på framtiden där man skall leta bostadsrätt/hus i närheten av bra barnomsorg, man skall ha extra sovrum och stabila och klara karriärer. Jag vet inte vad som hände egentligen, mitt hjärta bara stängde av. Jag försökte verkligen, in i det sista. Och hade förmodligen kunnat försöka lite till, velat fram och tillbaka. Men det är inte rättvist, inte när det handlar om en annan människas känslor. Jag är livrädd för att jag begått det största misstaket i mitt liv genom att släppa den här underbara människan. Att jag kommer "vakna upp" om ett år och inse att jag aldrig kommer få chansen att vara med den här människan igen. Men så kan man inte heller tänka. Om det är meningen att vi skall vara tillsammans kommer vi hitta tillbaka. Det sa vi båda två. Vi avslutar det hellre på bra villkor än att vi kör relationen i botten och går isär för att vi hatar varandra. Men det betyder ju inte att det är lättare. Tvärtom. Älskar man varandra borde man ju kunna vara tillsammans, eller hur? Hur kan inte djup kärlek räcka? Det hade jag aldrig kunnat tänka mig.

 

Så vad händer med mig nu då? Jag bor kvar i min lägenhet, jag försöker jobba mer än någonsin. Distraherar mig med TVserier när jag orkar och försöker omringa mig med nära och kära. Dock tror jag att jag stängt av allt. Jag orkar inte tänka på situationen just nu. För varje gång jag gör det hugger det till i hela kroppen. Jag måste vara avstängd ett tag nu. Annars blir det för mycket att hantera. Jag kommer jobba hela sommaren, bara fokusera på att hitta vem jag är, utan honom. Det är alltid det svåraste. Men jag tror jag är påväg. Om det är något det senaste året med terapi har lärt mig så är det att i slutänden så har jag bara mig själv. Och därför är det viktigast att jag är bekväm med mig själv. Du kan ha hur många vänner i världen som helst men den enda du egentligen behöver vara trogen är dig själv. För gör du inte det som känns rätt i ditt hjärta lever du inte ditt eget liv. Och hur värt är det egentligen?