26 februari 2018

Snart dags igen!

School


Ni som fortfarande är kvar & som har följt mig under lång tid vet att mitt hem var med i ett reportage i tidningen "allt i hemmet" för några år sedan. På torsdag är det dags igen! Om det blir samma tidning vet man inte än. Men på torsdag kommer en fotograf hit och fotar inför vad som förhoppningsvis blir ett nytt inredningsreportage! Så taggad! 

Idag har jag jobbat 10-20 på mitt jobb som florist. Är lite segt på måndagar men jag gjorde en lösbunden till en begravning som jag blev väldigt nöjd med. Liljor, prärieklocka, franska tulpaner och massa grönt. Love it!

(null)
(null)
(null)





Heeeeeeej!

Jag vet att det var sjuuuukt länge sedan jag uppdaterade något här och många av er har säkert tappat tålamodet och försvunnit. Men jag var påväg att tappa mig själv där ett tag så var tvungen att fokusera på att komma tillbaka på banan igen, men nu känner jag mig starkare och framför allt motiverad att börja blogga igen! Dock kommer jag blogga om lite annat än pyssel och inredning hemma hos mig själv då jag just nu bor med en rumskamrat. Hon bor i mitt sovrum och jag i vardagsrummet. Såhär har det varit sedan Mars och funkar faktiskt riktigt bra! Dock kommer jag byta roomie nu om ett par veckor men jag är övertygad om att det kommer funka lika bra med den nya tjejen.

Det är mycket som har hänt i mitt liv sedan sist. Jag har separerat, bytt jobb, och träffat ny partner. Jag har rest mycket och framför allt försökt hitta mig själv igen. Det gick ok fram tills midsommar då min morfar plötsligt gick bort. Det var och är en fruktansvärd sorg då vi stod varandra väldigt nära och det fick mig att tappa fotfästet ordentligt. Nu har det gått snart 4 mån sedan morfar lämnade oss och även om det gör lika ont att tänka på idag har jag fått tillbaka motivationen igen. Och på måndag börjar jag min nya utbildning. Jag har insett att jag inte kan överleva på att jobba som inredare just nu vilket betyder att jag behöver ett till jobb som hjälper till med ekonomin när inredningsjobben är för få. Och jag är trött på att bara ha något skitjobb som jag inte trivs på bara för att kunna jobba med inredning då och då. Så jag har bestämt mig för att gå en utbildning till florist. Jag testade på det på gymnasiet och tyckte det var väldigt kreativt och kul. Så nu tänker jag satsa på det ett år framöver och när jag är klar är tanken att jag skall jobba deltid som florist och deltid som inredare. Båda jobben är kreativa och något jag tycker är kul. Vilket betyder att jag kommer trivas lika mycket på båda jobben! Jag är så exalterad och nervös inför min nystart och tror det kommer bli exakt den vändningen i livet som jag behöver!


Hörs snart igen! /E

Hej på er,
 
Jag skriver inte så ofta personliga inlägg längre då jag försöker hålla den här bloggen hyffsat professionell men nu kommer det ett ändå. Som ni har märkt har jag varit ännu mer frånvarande än vanligtvis, det beror på att jag och min sambo som varit tillsammans i 3,5 år inte längre är tillsammans. Detta beror på många olika faktorer men ingen av dom är för att vi inte älskar varandra. För det gör vi. Jag älskar otroligt mycket. Men ibland räcker inte det. Ibland fattas det ändå något. Jag har haft ett extremt tufft år som många av er vet, jag har gått i behandling för PTSD och den tiden var verkligen en utmaning. Jag tänkte inte särskilt mycket på att det året kunde komma att vara en utmaning även för min relation. Såklart visste jag om att det var tufft även för min partner men jag tänkte att när vi väl kom ur skiten och vi hade överlevt så skulle allt vara bra. Men tydligen så tappade vi bort varandra i stormen. Jag kan knappt skriva om det utan att det hugger i mitt hjärta. Den här mannen var ju mannen jag skulle gifta mig med, skaffa villa och barn med. Det finns fortfarande ingen annan jag kan se mig själv göra det här med. Jag har alltid satt honom på en pedestal, för att jag aldrig träffat någon som varit så otroligt bra. 
 
Det gör extremt ont när man vaknar och inser att man känner sig instängd. Inte pga honom utan pga mig själv. Jag fick plötsligt en panik som sa att jag inte är redo för allt det som samhället stoppar in i våra huvuden. Om att det är dags att börja tänka på framtiden där man skall leta bostadsrätt/hus i närheten av bra barnomsorg, man skall ha extra sovrum och stabila och klara karriärer. Jag vet inte vad som hände egentligen, mitt hjärta bara stängde av. Jag försökte verkligen, in i det sista. Och hade förmodligen kunnat försöka lite till, velat fram och tillbaka. Men det är inte rättvist, inte när det handlar om en annan människas känslor. Jag är livrädd för att jag begått det största misstaket i mitt liv genom att släppa den här underbara människan. Att jag kommer "vakna upp" om ett år och inse att jag aldrig kommer få chansen att vara med den här människan igen. Men så kan man inte heller tänka. Om det är meningen att vi skall vara tillsammans kommer vi hitta tillbaka. Det sa vi båda två. Vi avslutar det hellre på bra villkor än att vi kör relationen i botten och går isär för att vi hatar varandra. Men det betyder ju inte att det är lättare. Tvärtom. Älskar man varandra borde man ju kunna vara tillsammans, eller hur? Hur kan inte djup kärlek räcka? Det hade jag aldrig kunnat tänka mig.
 
Så vad händer med mig nu då? Jag bor kvar i min lägenhet, jag försöker jobba mer än någonsin. Distraherar mig med TVserier när jag orkar och försöker omringa mig med nära och kära. Dock tror jag att jag stängt av allt. Jag orkar inte tänka på situationen just nu. För varje gång jag gör det hugger det till i hela kroppen. Jag måste vara avstängd ett tag nu. Annars blir det för mycket att hantera. Jag kommer jobba hela sommaren, bara fokusera på att hitta vem jag är, utan honom. Det är alltid det svåraste. Men jag tror jag är påväg. Om det är något det senaste året med terapi har lärt mig så är det att i slutänden så har jag bara mig själv. Och därför är det viktigast att jag är bekväm med mig själv. Du kan ha hur många vänner i världen som helst men den enda du egentligen behöver vara trogen är dig själv. För gör du inte det som känns rätt i ditt hjärta lever du inte ditt eget liv. Och hur värt är det egentligen?